(till Loiana)
Himlen strimmades av solens morgonsken i mörka och ljusa ränder,
det var förvånansvärt hur snabbt en mörk natthimmel ljusnade på morgnarna. Solens inverkan var enorm och explosiv, men på samma gång mjuk och glimrande.
Emon hade bestämt sig för att lämna den täta lövskogen bakom sig för en stund för att få andas in den friska sjölukten. Nu stod han med lövverket bakom sig och inför honom glittrade vattnet inbjudande i morgonsolen. Daggen som ännu låg i gräset hade vätt ner ...
↧